”Jag insisterar.” Anna viftade med händerna och svarade hastigt. ”Nej, nej, Vera Ivanovna.”
Vad pratar du om? De tar inte emot pengar för vänlighet. Och sedan klarar jag mig själv. Det här blir min och min mammas dröm, som vi ska förverkliga tillsammans.
”Men varför?” Vera blev förvånad. ”Du har gjort så mycket för mig. Det skulle åtminstone vara någon form av tacksamhet.”
Anna log och skakade på huvudet. ”Jag behöver inga pengar. Jag vill bara att du ska må bättre.”
”Och Paris? Paris kan vänta.” Dessa ord berörde Vera djupt. För första gången på länge kände hon att hon hade någon som stod henne verkligen nära.
Kanske inte släktingar, men själsfränder. De pratade länge den kvällen. Vera pratade om sin man, hur de åkte till havet tillsammans, hur han alltid köpte sina favoritkakor till henne.
Anna lyssnade och inflikade då och då sina egna historier, ibland om studentlivet, ibland om lyckliga stunder med sin mamma. Deras samtal var enkelt, men varje ord innehöll djup och värme. När Anna vände sig om för att gå tog Vera hennes hand.
”Tack, barnbarn”, sa hon mjukt. ”Du gav mig mitt liv tillbaka, och det är mer värdefullt än något annat.” Anna kramade henne försiktigt och försökte att inte krossa hennes bräckliga kropp.
”Allt kommer att bli bra, Vera Ivanovna. Du ska få se.” Efter att hon gått låg Vera där länge och stirrade i taket.
För första gången på länge kände hon att livet, även på dagar som dessa, kunde vara ljust och fullt av mening. För varje dag som gick blev Vera Ivanovnas tillstånd allt svårare. Enkla uppgifter, som att lyfta armen eller vända sig om, blev otroligt svåra.
Det verkade som att sjukdomen äntligen hade tagit ut sin rätt. Men även i de ögonblick då hoppet knappt fladdrade inom henne, var Annas ankomst som en frisk fläkt. En kväll kom Anna in i rummet med ett stort paket.
Ett svagt leende dök upp på hennes ansikte, men Vera såg beslutsamheten i hennes ögon. ”Vera Ivanovna, jag har med mig något intressant”, sa hon och placerade sin väska på en stol. ”Vad är det den här gången, barnbarn?” frågade Vera med svag röst, men ett leende spelade på hennes läppar.
Anna drog fram flera färgglada böcker ur sin väska. På omslagen fanns foton av glada människor som tränade, och bildtexter som “Hälsa” började med små detaljer. “Det här är böcker om sjukgymnastik och kost”, förklarade Anna entusiastiskt.
”Jag har läst allt igen och jag tror att några av de här råden kan vara användbara.” Vera tittade förvånat på henne och förstod inte direkt vad hon menade. ”Du säger väl inte att jag bara kan gå upp ur sängen och börja svinga med benen som jag gjorde när jag var yngre?” Hon log svagt…
”Lyssna, du kan börja med något enkelt. Du kan till och med göra det liggande.” Vera ville ignorera detta, men Annas blick var för självsäker för att hon skulle kunna vägra.
Flickan tog hennes hand och lade den försiktigt på kudden. “Försök bara att lyfta handen och sedan slappna av den. Långsamt, utan ansträngning.”
”Och jag ska räkna”, sa Anna tyst men bestämt. Vera suckade och försökte motvilligt. Otroligt nog fungerade det verkade omöjliga draget faktiskt.
Hon lyfte armen några centimeter och kände hur musklerna reagerade med en ihållande smärta. Anna ljusnade omedelbart upp. ”Du förstår.”
”Och du sa att du inte kunde.” ”Det är en så liten sak”, muttrade Vera, men en antydan till stolthet lyste igenom hennes röst. ”Varje liten sak räknas”, svarade Anna allvarligt.
“Det viktigaste är att inte ge upp.” Nästa dag kom flickan med en anteckningsbok och utarbetade en träningsplan för Vera. Den innehöll enkla övningar – fingerknep, benrörelser och huvudrotation.
Anna ritade små stjärnor bredvid varje punkt. ”Det är för motivation”, sa hon. ”För varje övning du genomför får du en stjärna.”
”Om du får ett A, ska jag ge dig en överraskning.” ”Vilken överraskning?” frågade Vera nyfiket, men Anna log bara mystiskt. Flickan hjälpte inte bara till med träning utan kom också med hälsosamma recept.
Nächste
