Hon var orolig för sin hälsa; hennes svaghet blev outhärdlig, och varje andetag var en smärtsam ansträngning. Men ännu mer oroande var tanken att barnen aldrig skulle komma om hon inte klargjorde för dem hur allvarlig situationen var.
Telefonen ringde i vad som kändes som en evighet tills Maksym äntligen svarade. Hans röst var, som alltid, torr och saklig. “Mamma, vad är det som är fel? Jag ska träffa dig, jag kan inte prata länge.”
Vera samlade krafter och försökte tala lugnt. ”Maksymushka, jag måste säga att jag mår riktigt dåligt. Läkarna varnade dig för länge sedan, men jag ville inte oroa dig…”
”Och nu, som det visar sig, har jag inte mycket tid kvar. Mamma, vad pratar du om?” Maksyms ton förändrades plötsligt, men mer av irritation än oro. ”Du måste gå till läkaren, inte sitta hemma och vänta på ett mirakel.”
“Jag vet att du har rätt, grabben. Men kan vi inte bara stanna här hemma? Jag skulle gärna vilja vara med dig, om än bara de här sista dagarna.” Maksym suckade tungt.
“Mamma, det här är uteslutet. Jag ska prata med Natasha så ordnar vi något.” “Maxim, men jag vill inte.”
Vera började, men han avbröt henne. ”Mamma, det räcker. Det är för ditt eget bästa.”
”Okej, jag ringer tillbaka.” En halvtimme senare ringde Veras dotter, Natalia. Hennes röst var genomsyrad av både nonchalant oro och en antydan till irritation.
“Mamma, Maksym sa att du mår väldigt dåligt. Vi har redan bestämt att du ska till kliniken. De kommer att undersöka dig där och övervaka dig.”
”Natasha, varför?” bad Vera. ”Jag ville bara vara med dig.” ”Kan jag inte stanna hemma?” ”Mamma, var inte envis”, fräste Natalia.
Maxim och jag har redan bestämt allt. Hemma är inte rätt plats för behandling. Det vore bättre om du gick till en klinik.
Men Natasha… Vera försökte ingripa igen. ”Inga men, mamma. Vi älskar dig, men du kommer att skada dig hemma.”
“Allt är ordnat. Vi hämtar dig imorgon.” Pipsignalerna avbröt samtalet.
Vera stirrade på telefonen i handen, som om hon hoppades att hennes barn skulle komma till sans och ändra sig. Men telefonen ringde inte. Nästa morgon anlände en ambulans till hennes hus.
Föraren och ambulanssjukvårdaren körde till lägenheten och började packa. Vera satte sig på sängkanten och packade långsamt ner sina nödvändigheter i en väska. Hennes hjärta sjönk av ånger: istället för att stanna hos sina barn hade hon blivit en oönskad gäst i sitt eget liv.
Ambulanssjukvårdaren, en äldre man med ett trött uttryck, försökte få igång en konversation. ”Nåväl, det är okej, de lägger in dig på sjukhuset och allt kommer att bli bra.” Vera nickade bara, utan att få fram något.
Bilen körde henne snabbt till sjukhuset, där ett litet rum med släta, vita väggar väntade på henne. Vera tittade sig omkring och kände alla sina drömmar om den sista värmen från en familjehärd falla sönder till damm. Utmattad låg hon på sängen och stirrade upp i taket.
Återigen överväldigade en känsla av värdelöshet och ensamhet henne. Hon längtade bara efter att tillbringa sina sista dagar med sina barn, men de såg hennes vädjanden som inget annat än ett problem som skulle lösas. Vera slöt ögonen, försökte undertrycka sin bitterhet och viskade: “Förtjänar jag inte mer?”
Vera Ivanovna låg i sitt sjukhusrum. Hennes utmattade ansikte lystes knappt upp av det svaga ljuset som silades in genom det smala fönstret. Rummet var pyttelitet, med grå väggar och en knarrande säng.
Bara igår kändes det som om all hennes kraft hade lämnat henne, och allt hon kunde tänka på var den oundvikliga annalkningen. Någon knackade mjukt på dörren. Det var inte en sjuksköterska eller en vårdare.
Ivan Pavlovich, en lång, kraftfull man med tjockt grått hår, dök upp i dörröppningen. Han bar en formell kavaj, men hans uppträdande var lika avslappnat som alltid. ”Vera, hej”, sa han tyst och gick in i rummet.
Hon satte sig ner på kudden, trots att hon var tydligt utmattad. ”Ivan, hur hittade du mig?” Hennes röst var svag, men hennes ögon glittrade av värme. Ivan satte sig ner i stolen bredvid sängen, tog av sig kappan och lade den försiktigt på sängryggen.
Sedan tittade han på Vera med oro i ögonen. ”Vad hände, Vera? Hur hittade du det här? Jag skulle gå hela vägen tvärs över stan om jag var tvungen. Och du?” Vera ryckte på axlarna.
”Du förstår, det blir värre för varje dag.” Det fanns en tyst resignation i hennes röst. Ivan var tyst en stund, stirrade ut genom fönstret, sedan bytte han plötsligt ämne. ”Jag har ett öga på dig.”
”Och i ditt sällskap också. Maxim är där, förstås.” Han suckade och skakade på huvudet.
Nächste
